Boklistan

Det blivande bibliotekarien måste väl bjuda på en boklista innan sommar och semester så ni vet vad ni ska läsa i hängmattan.

1. Goda omen av Neil Gaiman och Terry Pratchett.
Fantastisk “fantasy” om världens undergång innehållande ett gäng ungar, en helveteshund, en ängel, en fallen ängel, en hertig av helvetet, tibetanska munkar, nunnor, en häxa, en häxjägare, apokalypsens fyra hojåkare och några till. Läs den minst 10 ggr för att hitta alla detaljer.

2. Ängeln på sjunde trappsteget av Frank McCourt
En underbar bok om att vara barn i 40-talets Irland med svält, fattigdom, floden Shannon som dödar, om en pappa som aldrig kommer hem med understödet utan dricker pints för allt och att genom arbete känna sej vuxen.

3. Stockholmsserien av Per Anders Fogelström
Stockholm under 95 år, från 1860 till 1955. Det börjar med Henning som kommer till Stockholm för att söka arbete, sen får man följa honom och hans familj genom nästan 100 år. Fantastiska skildringar av Stockholm och folket som bodde där. Fogelström måste ha lagt ner hela sitt liv på Stockholms historia.

4. Mark Levengoods tre böcker
Strålande skrivet av Mark, tänkvärt, roligt, sorgligt, rörande, känslosamt, galet och alldeles alldeles underbart. Det är kåserier om livet, vardagen och kinesiska elvisimitatörer. Underbart roligt och lättläst utan att vara banalt.

5. Niceville av Kathryn Stockett
Om hur det var att vara svart i amerikanska södern under 60-talet. Den här går verkligen inte att lägga ifrån sej. Läs den och ditt liv kommer att bli rikare.

Om nån vill tipsa om en bra deckare, gör gärna det så postar jag i bloggen. Själv läser jag dem ytterst sällan.
Undrar ni vad jag läser just nu? I ren bokform; Vävarnas barn av PA Fogelström, på storytel lyssnar jag på Farlig midsommar (mumin) av Tove Jansson.

Vikt = hälsa?

Övervikt ses som ett hälsoproblem, det kan jag gå med på IBLAND!  Men bara för att en människa är överviktig är inte människan i sej ett problem. Och alla som är överviktiga kommer inte att dö inspärrade i sitt sovrum med syrgastuben bredvid sängen och ett kylskåp inom räckhåll.
Jag tycker att andra människors attityd och “vilja att hjälpa” är värre än min 40 kilos övervikt.
På jobbet talade jag om att jag gillar chips och fick “men du vet att chips är sånt som man bara får unna sej ibland” till svar. Som om jag vore 5 år och inte visste bättre. Jag VET oxå att man blir fet om man överkonsummerar chips.
Hemma fick jag besök av fjortisar, jag serverade mat och till maten mjölk, röd mjölk 3 % fett. En av flickorna upplyste mej att om man dricker sån mjölk går man upp 10 kilo under en period om så och så lång tid. Sen gick hon ut och rökte.
Orden som kom ur hennes mun vet jag kommer från hennes mamma, även rökningen kommer från hennes mamma. Varför säger man sånt till sina barn? För att de ska sky mjölk? Som är bland det nyttigaste man kan dricka.

Fitta eller inte?

Jag har tittat på tv, eller ja svtplay. Det var dokumentären “Skönhetsbubblan” och så Debatt efteråt. Man pratade om intimkirurgi och det gjorde mej så jävla upprörd. Skönhetsoperationer överhuvudtaget gör mej arg, speciellt när det sitter människor som Hanna Widerstedt och talar om vad som är rätt och fel. Hanna kan ju för det första inte föra sej och prata som folk och sen säger hon att operationer inte är en sån stor sak för henne. Det tycker jag är sjukt, att göra om sitt utseende på kanske tid och evighet borde vara en stor grej. Men hon är så avtrubbad att hon inte förstår vad som är en stor grej eller inte. Att hon sen kallar en teaterregissören Martina Montelius för “dum i huvvut” för att hon påstår att det är bra att läsa böcker och utöka sitt intellektuella kapital är bara korkat.

Det är de här fittoperationerna som stör mej mest, en idé som antagligen kommer från ett manligt huvud från första början eftersom den känns så förminskande och förnedrande. Fittan som tidigare bara skulle vara rakad ska nu oxå opereras så den blir mindre. Vi ska inte längre vara kvinnor utan unga flickor med ett snudd på osynligt könsorgan. Var finns fittmakten? Är det bara kuken som ska vara stor och vräkig? Fittan ska nästan inte existera, jag antar att det är rädda män som kräver rakade och förminskade könsorgan. Rädda för att kvinnor ska ta sej ton och kräva kanske samma saker tillbaka.  Samtidigt som flickor ska vara fogliga och snälla ska de oxå vara kaxiga, kåta när det krävs, ställa upp på allt och ta mycket skit.
Kollar man på nätdiskussioner så inser man vad unga killar vill ha och vad unga tjejer är bredda att ge dem. Det stör mej så in i helvete när en kille kan säga “tjejer ska ha strl 36, jag vägrar synas med min tjej som hon ser fet ut, gör hon inte som jag säger så kan hon dra”. Och tjejerna håller med! Där finns det knappt nån som säger “dra åt helvete”, utan de bara nickar  fogligt.

Åter till Debatt, Jane Timglas tydligen en bloggare som älskar att fixa med sitt utseende och ha lagt ut massor med pengar på sina drygt 50 ingrepp, allt från botox till bröstimplantat, sitter där med sina stela, tjocka fyllda läppar och säger att hon ångrar att hon började så tidigt men att hon ÄLSKAR att fixa med sitt utseende. Hon kan knappt prata för att läpparna är så orörliga men det verkar inte spela någon roll. Att hon är fostrad in i det här kommer heller inte upp i debatten, att hennes mamma har lärt henne att vara missnöjd är galet.

Jag blir så jävla arg, kvinnor ska tydligen vara vackra och hunsade. Vad de här operationsstinna donnorna missar är att de går i männens strypkoppel hela tiden, det klart att det är lättare att dominera kvinnor med nedbantade orkeslösa kroppar, utrustade med siliconbröst, fejknaglar, korta kjolar och höga klackar. Och det starkaste vapnet mot självständiga tjejer är att säga “vad ful och okvinnlig du är”.

Så stå upp, säg “jag är bra”, acceptera dej själv och vägra gå i koppel.

(aggressivt, jag vet. Men ibland behövs det)

Är det inte dags för ett nytt år snart?

Vår kalender är snart klar, det är bara sex bilder kvar. Det är ett himla jobb men det är roligt och blir fantastiskt fint. Peter är fotograf, Lisa är kreatör och jag är administration.

I juli kommer den ut, det är lite ekonomiska frågetecken kvar men allt löser sej. Vi tänkte ge oss ut på nostalgievent som Classic car week, falu crusing, onsdagsyror och Musik och Motor med damcykel, fina klänningar och massor med hemgjorda almanackor att sälja.

För att göra saker lite smidigare så har jag idag dragit igång förhandsbokningen. Det blir leverans i juli men för att hålla koll på efterfrågan och för att folk säkert ska få sin kalender så gör jag så här. Om man vill ha en kalender mailar man mej på lindagrannas@gmail.com. Kalendern kostar 150 kr + ev frakt, man får givetvis hämta den hemma hos mej i Älvdalen. Vi hoppas även på ett samarbete med Emmas optik på dalgatan.

Här är ett litet smakprov på vad som komma skall….

Mer kläder åt oss fetton!

Min nätkompis Helen skriver på sin blogg om hur kläderna i fetrutan ser ut. Det är inte glad läsning, inte alls. Det är tråkigt att inse hur folk tror att feta människor vill klä sej.  Jag har banne mej hellre min fina städrock på mej än att gå i jättetälttröjor med fjärilsapplikationer och glitter på.

Jag tycker att ni ska läsa inlägget och fundera lite över hur rättvis modevärlden är. Tänk även på att det här inlägget gjorde att Helen fick en hater, en fet hater som själv handlar i fetrutan och som tycker att vi feta borde sluta klaga och istället göra en GBP för att passa in i det modeskaparna hittat på.
Det kommer jag dock aldrig att gå med på.

http://heloosblogg.wordpress.com/2012/04/04/plusmodets-godingar/

Läshuvud.

Om mindre än två veckor börjar jag skolan. Tänk er, Linda Grannas på ett universitet. Visst är tanken svindlande.
Eftersom jag är blockoman så förberedde jag mej genom att köpa anteckningsblock och kalender.





- Posted using BlogPress from my iPhone

Långkoksmöjligheter

När vi flyttade hit upptäckte min mormor att spisen inte var som den skulle, allt stormkokade på den. Potatisarna hoppade som loppor i kastrullen och alla mina grytor blev svarta i botten av fastbränd sås.
Jag försökte baka bröd, men det blev varken fint eller roligt. Mina bullar blev lika ojämnt gräddade som jag själv brukar bli på solsemester. Fast jag pöser nog lite mer än bullarna gjorde.

En reparatör tillkallades, en ganska otrevlig sådan men han gjorde det han skulle och inte blev något bättre för det.
Spisen var fortfarande galen och jag hatade den, hatade den av hela mitt svartbrända hjärta.

När Rebecka (spisexpert) konstaterade att värmeslingan i ugnen bara fungerade till hälften, då grinade jag nästan. Till råga på allt så hörde ugnsplåtarna inte till just den här spisen. De hade sågats till för att passa, fult och knöligt tillsågade. Så pass illa att de knappt gick att knöla in i ugnen. Dessutom så var de urgamla, brända, knöliga och sorgliga. Inte alls de glatta, blanka plåtar man vill lägga sina jäspösiga bullar på.

Men i förra veckan när jag kom hem från en eftermiddag i Närsjö så stod den där, den underbart vackra skapelse från Gorenje som jag flera gånger slickat på inne på Byggvaruhuset. Spisen med stort S, spisen i mitt hjärta. Med varmluftsugn, termometer, tidtagarur, klocka, spisvred som går att trycka in så fronten på spisen blir slät, fungerande plattor som man kan ändra storlek på, härliga, vackra släta plåtar i olika modeller, ett blankt, fint ugnsgaller och skenor i ugnen som gör att man kan dra ut plåten när man ska provsticka sin potatisgratäng istället för att sticka in handen i ugnen.

Min underbare sambo hade i smyg beställt spisen och fått den hemlevererad när jag var ute på jobb. Rebecka och Robert från Byggvaruhuset tog den gamla satansspisen med sej när de for och jag hoppas att den brinner i helvete.

Nu kan jag koka knäck och gröt så mycket jag vill!

(den underbare sambon betalade även fakturan när den kom)