En lunch, en insikt.

Jag åt lunch med två vänner och den ena vännens mamma, alla tre jobbade på sin vikt. En äter delvis pulver, en köpte ett löpband och en var viktväktare.
Vi tillbringade en hel lunch till att prata om mat och viktnedgång, vad man ska äta, vilken metod som fungerar och vilken som inte fungerar.
När jag gick hos min FYSS satsade jag på 1 kilo i månaden, det är skonsamt för kroppen och sinnet. Ingen stress, ingen påfrestning för kroppen.
Nu fick jag höra att jag kunde gå ner min extra 40 kilo på ett år. ETT ÅR!
Jag förstår att jag oxå skulle kunna göra det men jag undrar vad det skulle ge mej för liv.
Då insåg jag att jag inte vill gå ner 40 kilo, jag har ingen lust, jag känner inget begär.
Jag är nöjd, men nu är jag ledsen över andra överviktigas syn på sej själva. Att tro att livet blir annorlunda för att man går ner i vikt, att kanske tro att man blir nån annan.

Jag insåg hur krampaktigt gärna de ville gå ner i vikt, jag känner mej skonad. Jag känner inte den nästan panikaktiga känslan längre, måste tappa i vikt-paniken.
(Även om jag oxå är mästare på dieter och dos and donts. )

Nu vill jag förespråka HAES, healt at every size. Man kan äta bra mat och motionera fast man är överviktig. Jag tror att det gör mer för det psykiska välmåendet än att viktväkta och bli smal.

Lev, ät och rör på dej!