Långkoksmöjligheter

När vi flyttade hit upptäckte min mormor att spisen inte var som den skulle, allt stormkokade på den. Potatisarna hoppade som loppor i kastrullen och alla mina grytor blev svarta i botten av fastbränd sås.
Jag försökte baka bröd, men det blev varken fint eller roligt. Mina bullar blev lika ojämnt gräddade som jag själv brukar bli på solsemester. Fast jag pöser nog lite mer än bullarna gjorde.

En reparatör tillkallades, en ganska otrevlig sådan men han gjorde det han skulle och inte blev något bättre för det.
Spisen var fortfarande galen och jag hatade den, hatade den av hela mitt svartbrända hjärta.

När Rebecka (spisexpert) konstaterade att värmeslingan i ugnen bara fungerade till hälften, då grinade jag nästan. Till råga på allt så hörde ugnsplåtarna inte till just den här spisen. De hade sågats till för att passa, fult och knöligt tillsågade. Så pass illa att de knappt gick att knöla in i ugnen. Dessutom så var de urgamla, brända, knöliga och sorgliga. Inte alls de glatta, blanka plåtar man vill lägga sina jäspösiga bullar på.

Men i förra veckan när jag kom hem från en eftermiddag i Närsjö så stod den där, den underbart vackra skapelse från Gorenje som jag flera gånger slickat på inne på Byggvaruhuset. Spisen med stort S, spisen i mitt hjärta. Med varmluftsugn, termometer, tidtagarur, klocka, spisvred som går att trycka in så fronten på spisen blir slät, fungerande plattor som man kan ändra storlek på, härliga, vackra släta plåtar i olika modeller, ett blankt, fint ugnsgaller och skenor i ugnen som gör att man kan dra ut plåten när man ska provsticka sin potatisgratäng istället för att sticka in handen i ugnen.

Min underbare sambo hade i smyg beställt spisen och fått den hemlevererad när jag var ute på jobb. Rebecka och Robert från Byggvaruhuset tog den gamla satansspisen med sej när de for och jag hoppas att den brinner i helvete.

Nu kan jag koka knäck och gröt så mycket jag vill!

(den underbare sambon betalade även fakturan när den kom)