Jag är en tjockis, en helt vanlig tjockis. Och som så många andra tjockisar vill jag inte ha bantningstips när jag inte bett om det.
På jobbet fick jag veta att “chips är inte bra, det ska man bara äta ibland”. Precis som om jag vore en 3-åring.
Jag vet att chips är onyttigt, annars skulle de inte var goda.
Varför måste (smalare) kvinnor (det är kvinnor) tala om för andra (tjocka) kvinnor hur man går ner i vikt?
Vem bryr sej liksom? Det är vi tjockisar som vet mest om bantning och viktnedgång, det är vi som provat mest.
Jag bryr mej inte om vikten längre, det är väl klart att jag blir glad om jag gått ner ett kilo men det spelar ingen större roll. Så länge jag får klä mej snyggt och missbruka smink och hårspray så är jag nöjd.
Aldrig i livet att jag tänker ägna hela dagar åt att fundera ut dieter eller motion för att jag ska gå ner så mycket som möjligt i vikt.
Jag går i skogen när jag hinner och äter så mycket chips som jag vill, det fungerar. Jag lever, får frisk luft och blodet rinner vidare i mina vener.
Människor som inte tänker på annat än vikten, som inte kan äta en kaka eller sitta stilla i soffan efter en hård arbetsvecka gör mej nervös.
Jag vill inte att mitt liv ska handla om kalorier och motion, jag vill att mitt liv ska handla om roliga saker. Roligt kan man ha oavsett vikt. Jag blir ingen annan av att väga över 100 kilo.
Och till alla vikthetsare som tycker att 100 kilo låter som döden, det är inte döden.
Kolla på Joy Nash, hon säger det bättre än mej.